GODKÄNNANDESTÄMPELN och karbidlampskontrollen

    Som ni kan läsa i historiksektionen så insåg man redan tidigt år 1917 att det skulle dyka upp ett otaligt antal tillverkare av karbidlampor under sommaren och den kommande hösten. Stora etablerade fabrikanter, likväl som små lokala firmor.
På goda grunder misstänkte man att särskilt småtillverkarna kunde komma att framställa undermåliga produkter ur säkerhetssynpunkt, så myndigheterna var under ganska bråda former nödsakade att införa en "karbidlampskontroll", samt utge vissa specifika tillverkningsanvisningar för fabrikanterna att följa.
Detta uppdrag gavs åt Inspektionen för explosiva varor, sedermera omdöpt till Sprängämnesinspektionen, och denna myndighet lade ut hela projektet att ledas av statens sprängämnesinspektör, ingenjör Gottfrid von Feilitzen, ständigt hågkommen genom G.v.F.-stämpeln på varje godkänd karbidlampa.

Först hade man tänkt sig att helt enkelt standardisera några få typer som tillverkarna skulle få rätta sig efter, men ganska snart insåg man omöjligheten i detta. Så snart nyheten kommit ut om att statskontroll skulle krävas, fullkomligt invaderades inspektionslokalen av uppfinnare med helt olika lösningar på lampor. Man insåg det kloka i att rent praktiskt prova vissa olika lamptyper innan man bestämde sig för någon standard. 
Karbidlampskontrollen härrör sig alltså i stor utsträckning ur rent praktiska prov på en stor mängd lamptyper, men även på gammal erfarenhet från de sedan länge använda gruvlamporna.

    Det primära man inriktade sig på var karbidbehållarens konstruktion, såsom vilka material som fick lov att användas samt deras respektive minsta tjocklek, maximalt tillåtna karbidvolymer etc. samt maximistorleken på säkerhetshålen som måste finnas på vattenbehållaren. Säkerhetshålens storlek är förresten direkt tagna ur maskstorleken på Davys säkerhetsnät för bensinbehållare, och befanns fungera lika tillfredsställande för acetylengas som för bensinångor (Vitsen med säkerhetshål, precis som för vanliga säkerhetsnät, är förstås att tillåta ventilation, men hindra en öppen låga att leta sig in i behållaren).
    Slutligen kom man, i visst samarbete med Danmark, att utarbeta noggranna anvisningar som fabrikanterna var tvungna att följa för att få rätt att lösa de så kallade kontrollmärkena som de sedan fick sätta på sina lampor för att visa allmänheten att de var godkända. (Anvisningarna redovisas under Föreskrifter.)
Det är dessa små mässingsbrickor som ni kan finna på i stort sett alla karbidlampor som härrör från den här perioden.
Typnumret gavs i löpande ordning allt eftersom lamptyperna blev godkända av Inspektionen för explosiva varor. 
Som kuriosa kan nämnas att Aktiebolaget Lux hade ett förmånligt försprång 1917 eftersom de var en av ytterst få befintliga tillverkare som redan gjorde karbidlampor. Givetvis för gruvindustrin, så de modifierade helt enkelt sin redan befintliga gruvlampa till en slags bordslampa, och på så sätt fick de det först utfärdade godkännandemärket med texten TYP 1. (Ej att förväxla med den senare inslagningen med samma typnummer som Primus kan ha. Jag tror att de lampor som har ett direkt inslaget typnummer stammar från nästa stora karbidlampstillverkning - 2:a världskriget. G.v.F.-signaturen saknas också på dessa.)

De tre kronorna gör att många felaktigt tror att deras
karbidlampor har militärt ursprung, men det innebär
förstås bara att det är staten som i en eller annan form
ansvarar för utförandet av skylten.
Texten G.v.F. längst ner är signaturen för den statliga
inspektören som låg bakom framtagandet av
karbidlampskontrollen, Gottfrid von Feilitzen.